Tomas Karlberg - På rull och glid

 Efter två starka insatser i komuncuppen följde jag en kylslagen februarikväll i Järpen upp med en andraplats, några 20-talet sekunder efter en som vanligt stark Fredrik Sätter. Loppet var bland de bättre jag kört på ett tag kändes det som, orkade ligga på riktigt bra hela vägen runt och hade bra flyt hela vägen. Och det efter en stressig kväll ensam med tre ungar som också skulle åka. Glädjande nog fortsätter alla att vara med. Numera åker David utan behov av att bli lyft uppför minsta backe, och Frida och Sam tar sig till start mer eller mindre själva, så lite lättsammare har det blivit. Frida har dessutom gjort första insatsen på en nationell tävling i Ski team cup i Järpen nu i början på mars. Plats 70 typ av drygt 100 åkare kanske inte imponerar, men hon har utvecklats mycket och spöar ju Sam med några sekunder denna säsongen. Dessutom nybliven Västjämtlandsmästare nu i veckan, när det till slut blev en tävling i klassisk stil. Har varit en märkligt skatefokuserad vinter annar...

 OK, tydligen nästan ett halvår sedan senaste inlägget.. Har ju givetvis hänt massor sedan dess och jag fattar inte varför jag inte skrivit något, men va fan.. Till slut blev det jul och lite ledighet. Och inte helt oväntat, när man slappnar av en liten stund smyger sjukdomseländen på en. Denna gång dock något värre än vanligt, då influensan från helvetet drabbade familjen. Det var länge sedan jag mådde så kasst att det enda man orkar är att ligga i sängen och flåsa, till och med kolla på TV är för jobbigt. Så ingen jul att direkt minnas. Därtill var det töväder och nästan all snö försvann. För ja, vinter har det ju också blivit, av ett lite speciellt slag. Januari och nu första halvan av februari har det varit rena ökaenklimatet. Den lilla snö som kom där runt årsskiftet har legat kvar men inte en snöflinga på över en månad i tillskott. Och kallt som satan därtill.. Nya rekord i kylslagna träningspass har slagits till och från, längdskidor i minus 27,3 grader, cyklat till jobbet i...

  Höstens stora tävlingshappening, som numer får betraktas som tradition, har varit Duveds terrängserie. Eller Lövfallsloppen, som de tydligen kallas officiellt. En tävlingsserie på numera 4 tillfällen att flåsa livet ur sig på den plågsamma distansen 5 km terränglöpning. Maria och jag är fortsatt arrangörer, men upplägget med lite flytande starttid har gjort att jag också kan vara med och springa. Och denna säsong, där jag på något märkligt vis inte åkt på någon tidig höstförkylning har jag kört alla loppen.    Första tillfället hölls redan 7e september och jag chockade mig själv med att sätta ett prydligt pers med typ 40 sekunder på 20:19. Banan är normalt lite tungsprungen med några blöthål, men jag har varit relativt torr hela hösten. Banlängden är drygt 5 km, i realiteten typ 5,1 km, och med typ 70-80 höjdmeter stigning är det en drömgräns för mig att komma under 20 min. Kanske var det denna höst det skulle kunna klaras? Har haft hyfsad kontinuitet på löpningen e...

 Det var länge sedan jag inte körde en cykeltävling på en hel sommar, men i år blev det så. Tills idag då - 31a augusti och sista sommardagen . dags för Frösö XCO i Jämtlandsserien. Gillar verkligen banan vid Frösö park och för att säkra upp starten var det utlovat besök på Max för mina följeslagare Sam och David, om de lovade att hålla sams medans pappa cyklade. Som tur var fint väder, så det gick fint att hänga ute några timmar. Först till start var David, som kom iväg bra i starten och höll en 2:a- plats hela vägen in i mål på den typ 500 m långa banan. Märks att det går framåt där nu, ingen support alls för att ta sig runt, så var det inte riktigt i fjol.. Sen var det Sams tur, som också han kom iväg bra i rygg på sin vanliga kombatant Sixten. Förra helgen, på tävlingen i Järpen (där jag inte cyklade, utan var arrangör), var sam snabbast, men idag fick han se sig besegrad. Eller ja, Sixten är något år äldre, så de kör inte samma klass, så viktigt för Sam att poängtera att han v...

 I torsdags var jag på platsbesök på jobbet vid Juvelns kraftverk i Kallsedet. Vädret var strålande och jag hade löpargrejer med, så på hemvägen blev det ett stopp i Skäckerfjällen och en topptur till Anjeskutan, 1201 m.ö.h. Kan känna att jag är dålig på att fånga bra tillfällen, men den här gången var jag lite förberedd och såg till att det i alla fall utrustningsmässigt var möjligt. Stannade längs vägen strax väster om Anjans fjällstation, där jag skymtade en ledkarta med skyltad återvändsgränd mot Mansjön. Gillar ju att resa lätt, så packade med mig en extra tröja (visade sig helt onödigt) och telefonen, sen lufsade jag iväg. Hade räknat med ca 6 km till toppen, men tjusningen med Skäckerfjällen är att det inte finns så mycket leder för vandring, så räknade med att det skulle bli en del obanat. Höll mig till leden ca 3 km, en fin led med uppför på spångar i början och sedan lite mer böljande när man väl var uppe på fjället. Fina stigar från start - toppen skymtar i fjärran. Gans...

 Om jag fortsätter i den här takten kommer jag hinna dö långt innan alla Jämtlands toppar är av klarade - men here we go trots allt. Sparade till semestern allra sista dag med toppturande, men idag kom jag iväg på en löptur till Hottögsfjället. Parkerade på vid ledstarten på sydsidan om Hockren och sedan bar det iväg. Körde löpning, men valde ett väldigt lugnt tempo för dagen. Lutningen var ganska snäll och framförallt jämn, så gick fint att springa hela vägen. Stigen gick först genom underbart vacker barrskog med stora blåbärsrisfält mellan träden. Lite rötter och sten, men en rätt kul stig att springa. Väldigt fina stigar i lågterängen. Enligt skylten vid ledens start skulle det vara 3,7 km till toppen. Hmm, verkar kort? En lite äldre och tröttare skylt angav 5,7 km. Viss skillnad.. Det visade sig att den gamla skuylten stämde bättre, 5,6 km fick jag det till. Upp över trädgränsen var leden fortsatt väldigt fin och lättsprungen, men ju närmare toppen man kom blev det mer och mer ...