Vertikal kilometer

Har nu hamnat i den lilla bergsbyn Arthurs pass, en puttehåla inklämd mellan höga berg längs en av de vägar som korsar Sydöns Alper. Här på dryga 700 meters höjd är det ganska svalt på nätterna nu, men skinande sol och ett kanonfint lägenhetshotell/stuga med många element räddar sommarkänslan bra. Att befinna sig i bergen innebär så klart massor med fina leder och stigar att utforska, även om det i princip alltid blir uppför från start när man bor i en dalgång. 

Vår vackra dal, Arthurs pass skymtar som några enstaka hus

Igår var en riktigt fin dag, gjorde ett stopp vid ett område med kalkstensformationer som var rätt häftiga. En bouldrares våta dröm och ett tacksamt fotomotiv. Väl framme i Arturs pass blev det ett fartlekpass på en av byns mer tillrättalagda, om än kuperade, stigar. Fantastiskt fint! Lätt insålt koncept till resten av familjen, även Maria tog chansen och drog iväg på ett andra pass för dagen, efter att ha fallit tillbaka i gamla morgonsynder och dragit ut kl 6 en söndagmorgon för intervallöpning runt gatorna i Methven..

Maria har hittat en vilosten

Tillrättalagt och trevligt

En av de mer bisarra tävlingsformer jag kan tänka mig är det som kallas vertical kilometer. Det hela går ut på att hitta en riktigt brant backjäkel, med 1000 höjdmeters stigning, och sen tävla uppför. Helst ska den horisontella sträckan vara så kort som möjligt, dvs snorbrant. Världseliten fixar detta strax över 30 minuter, lite beroende på banans karraktär. Galet. 

Precis utanför vår dörr har vi en led som sticker iväg rakt upp bland molnen till Avalance peak, totalt ca 1100 höjdmeter stigning. Trots gårdagens intervaller var det idag så fint väder att jag inte kunde vänta med att göra ett test. Hur lång tid tar det till toppen? Satte iväg i förmiddags och tyckte att benen ändå kändes rätt ok. Efter en onödigt kort uppvärmning drog jag igång klockan och satte iväg. Sprang säkert 10-20 sekunder innan det var dags att börja gå.. Brant som fan och väldigt teknisk terräng med branta klippor, stora stenar och drops. Hittade i alla fall ett tempo att tugga på i, så fort det planade ut någon enstaka meter blev det löpning, men typ 95% var en slags mix av gång och klättring.

Lättlöpt terräng?

Efter dryga trekvart planar det onödigt nog ut lite och några höjdmeter tappas inför attacken mot den slutliga toppen, som nu retligt visar sig där uppe. Sista branten upp och sedan ut på en bergsrygg med stora klippblock och branta stup åt bägge sidor. Det blev en ganska feg slutforcering kan jag säga.. Tiden blev i alla fall 59:16, inget att skryta med på skyrunningtouren, men med tanke på att det trots allt var 1100 höjdmeter, väldigt stökigt underlag och att några höjdmeter gick om intet i den lilla nerförsbacken innan toppen, gör att jag ändå är rätt nöjd med tiden.

Sådär topptrött igen..

Vacker utsikt ovan trädgränsen

Efter dagens pankakslunch har Maria nu gett sig iväg på samma runda för att försöka spöa min tid. Jag tror hon har rätt bra chans till det om hon har en bra dag. På plan mark är jag fortfarande snabbare, men trail är mer specialitet för Maria än för mig, så jag tror detta blir mer ovisst. Spekulationer, spekulationer.. Snart har vi facit..