Suggan race report

Äntligen! Efter många försök fick jag äntligen till ett långlopp på lite bättre nivå. Kom iväg skapligt bra från starten på Rättviks skidstadion, rullade sedan i lugnt fart fram till backen där fältet släpptes fritt. Hittade bra position och undvek strul. Uppför backen känns det inledningsvis ok, men sista delen till toppen tar emot rejält och jag slår av lite för att inte bränna mig för hårt. Såg på stravatiderna efteråt att det blev ganska mycket långsammare sista delen av backen jämfört med förra året. Men ändå - kan växla tempo på toppen och kommer med en klunga på typ 15 man ner för Vidablick. Känner nu att jag har lite bättre flyt än de senaste långloppen. Orkar hänga med gruppen, kan växla tempo när det behövs, täppa småluckor, orkar ligga längre fram och även dra lite grand. Helt grym känsla jämfört med att sladda i slutet på nån klunga med mjölksyra upp till öronen.

Först i ledet - ovanlig syn. Fotocred: Happyride.se

Och så rullar det på fram mot stigpartierna efter ca 30 km. Minns exakt var jag vek ner mig på loppet 2018 och tänkte att i år jävlar ska jag inte släppa på samma ställe. Vilket jag inte gjorde, utan idag nästan helt uteblev min vanliga dipp efter ca en timmes tävlande. När vi kört ca 40 km hängde jag dock på en skör tråd. Det blev stockning i en backe och egentligen hade jag fri väg att passera, men typiskt nog vandrade kedjan iväg på kasetten av nån anledning, så även jag fick sakta in. Gick fort på stigarna efter detta och jag var rejält mör, hängde som sista man i gruppen och lyckades precis hänga med. Men sen kom jag in i det igen på nästa grusparti och det kändes mer hanterbart att hänga med. När det var 15 km kvar blev det till slut ändå en lucka i gruppen, tyvär på en lite smal stig där jag låg en bit bak. Försökte täppa igen när jag fick fri väg, men det bet inte riktigt. Samlades ihop igen till en liten 4-mannagrupp inför de avslutande stigarna ner till målet. Hade krampkänningar i framsida lår, så trots bra känsla i övrigt gick det inte att rycka för hårt. Hade med två andra H30-åkare i min grupp och ville gärna försöka skaka av dem, så när det blev läge att ta spets gjorde jag ett försök att åka tekniskt så bra som möjligt och hålla hög jämn fart. Tyckte jag körde bra, men ingen ville släppa. Fram mot mål blev det lite lugnare och jag tror alla tre laddade för spurt. Det blev Krzysztof Cimoszuk som låg längst bak som drog igång spurten, jag svarade och även Fredrik Hermansson som låg först in på upploppet försökte, men det blev trångt tre i bredd och lite kroppskontakt axel mot axel. Fredrik fick vika ner sig först med krampande ben. Jag låg nån decimeter bakom Krzysztof och orkade inte riktigt ta det där sista för att passera, men det var en hård och bra spurt där jag verkligen gav allt. Slutade med en 5:e-plats i H30, vilket är mitt bästa resultat i cuppen sedan andraplatsen på Bockstensturen 2017. Så klart nöjd med detta, men mest nöjd är jag ändå över känslan i loppet, som var helt annorlunda jämfört med tex Långa Lugnet och Lida loop. Lyckades även med målsättningen att slå min tid från förra året, rullade in ca 1:30 snabbare. Banan var nog inte exakt lika tror jag, men ändå. Totalt blev jag 49:a, även det ok. Känns som att det var många fler elitåkare idag jämfört med tidigare tävlingar. Slutligen - en bra dag även för min kära fru, som slog till med en andraplats i damer elit - grym som alltid!

Maria på pallen igen!


Kommentarer

  1. Skönt att få känna att det stämmer! Grymt kört!

    SvaraRadera
  2. Tack! Ja den där känslan när man känner att man är med i racet och kan pressa sig, grymt härligt!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En gris en ko en Solnabo!

Nytt år igen

Formdöd