Billingeracet 2018 - racereport

Då var säsongspremiären äntligen avklarad! Veckor av ängslighet och ångest - hur bra är formen egentligen? Har jag tränat för dåligt? Har jag blivit gammal och långsam? Cykelglädjen är det dock inget fel på, väckningsrundan på Kinnekulle igår var helt magisk och det var snarast en ansträngning att avsluta rundan efter bara 1,5 timme. Hårda, torra jordstigar - kan ju inte bli mycket bättre! Benen kändes ganska bra också, så försiktigt positiv känsla. Som vanligt inför tävling lite småsvajjig sömn, men vaknade pigg och fokuserad. Dessutom hade det regnat hela natten, så de där torra stigarna var bara att glömma.

Kinnekulle igår - magiskt!
För första gången hade jag förmånen att starta i fålla 1. Snacka om lyx att värma upp ordentligt och sen rulla in i startfållan 10 min förre start och ändå stå väldigt långt fram. Rullade iväg i ganska sansat tempo upp på Billingen i vanlig ordning. Lyckades med nöd och näppe undvika en masschrasch på första stigpartiet, då killen framför gjorde en otb, och segade mig sen upp till motionsspåret. Tyckte det kändes ok så långt och körde på bra ner till det långa platta banvallspartiet. Här kom teamkompis Viktor ikapp och han verkade riktigt stark och tryckte på ordentligt. Jag klarade att haka på i klungan vi körde i, men kände inte att jag hade så mycket att bidra med. Gick liksom bra att hänga på, men hade inte den där riktiga spetsen. Fram mot första depån och de roliga stigarna där hade jag tappat Viktor och övriga i gruppen en typ halvminut. Segade på i långbacken upp på Billingen igen och fick strax sällskap av en stark klättrare. Hade nog kunnat ta rygg hela vägen upp, men valde att köra taktiskt och släppte innan krönet och väntade sen in en lite grupp bakom för att få draghjälp. Lite ovanligt för min del att köra så passivt, men jag tror lite det räddade dagen.

Frida rejsade också idag, börjar få rutin på det här nu.
Fram till ”varvning” på loop 1 var jag ikapp Viktor igen, som hade haft kedjestrul. Vi var nu en grupp på 4-5 cyklister igen, men på väg nerför berget tappade jag igen. Hamnade ändå i lag med en annan cyklist, så lite draghjälp fick jag. Med typ 3 mil kvar började låren signalera att krampen var lite på gång. Damn. Knäckte en snickers till och tömde i så mycket dricka det gick. Nån stans här började racet vända lite, märkligt nog. Tog täten ut på ett stigparti och drog ikapp gruppen där Viktor och två cyklister till hängde ihop. Hängde med lite i släptåg och lyckades så när krossa familjelyckan i en nästan-vurpa. Lerhålen idag var rätt utmanande... Med dryga milen kommer två H40-åkare ikapp med bra fart och jag känner lite att nu fan är det dags att bli lite mer aktiv. Dessutom skymtar fler åkare som är på väg ikapp, inte bra. H40-gubbarna öser förbi vår lilla klunga och jag hakar på. Det blev en rejäl tempohöjning, men benen höll förvånansvärt bra. En får dock kedjehopp i en backe och så är vi plötsligt bara två som öser på för att hålla undan. Fram i sista backen börjar lårkrampen ge sig till känna igen, men nu verkar alla andra vara rätt slita också. Lyckas på nått sätt knäcka den till synes starka H40-åkaren i sista branten och rullar in som 42:a totalt och 8:a i H30.

Nöjdare än jag ser ut.
Så nu vet jag att formen är helt ok. Mest nöjd idag att jag körde taktiskt bra och att det funkade bra tekniskt, trots så lite stigvana. Benen var väl ok, även om jag tror att det finns lite mer att hämta en bra dag. Kan ju konstatera att H30 är ett jäkla getingbo såhär tidigt på säsongen, många starka cyklister finns det där ute. Topp 10-placering får jag nog därmed vara rätt nöjd med, men jag tror ju att chansen finns att ta pallplatser senare på säsongen om jag har en bra dag. Nu slicka såren och ladda för 60 mil hemresa imorn...

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lida Loop

Höstrusket 2017

Vart e våren?