Ordningen åter

Att vara förkyld är ett otyg och tyvärr höll Marias otyg i sig väl länge. Till slut gav den sig, men det var på håret att den sumpade alla cykelchanser i Roturoa. Idag var sista förmiddagen innan vi lämnade stan och min käresta kände sig tillräckligt frisk för att till slut köra en runda. Klart lättande, inte bara för Maria utan även mig. Jag är långt ifrån någon högpresterare i empati, men frustrationen och irritationen över att inte få sin dagliga endorfinfix vet jag mycket väl hur den känns. Speciellt om man befinner sig på en plats med fantastiska träningsmöjligheter och med ett viktigt lopp att ladda för om bara en vecka. Det djupa missnöjet och känslan av orättvisa har jag lätt att leva mig in i och förstå och det känns därför väldigt skönt att min darling är igång igen. Det kan ju tyckas att det är fånigt att fysisk aktivitet blir så viktigt i livet, men jag tror vi är lyckligt lottade. Lyckligt lottade att ha hittat en passion i livet. Och med tanke på att det är ett slags beroende, kanske vi ska vara tacksamma att det inte är sprit, knark och cigaretter som är vår passion. 

Färdigcyklad och glad

Det har dock inte varit tal om någon sympativila från min sida, utan jag har kört på så gott det gått nu när vädret varit ganska bra ett tag igen. Har blivit en riktigt fin cykeldag till, lite löpintervaller och idag en sväng med Frida i charioten medans Maria cyklade. Det funkar riktigt bra med vagnen nu, idag blev det en timme och trekvart och Frida var vaken och helnöjd i princip hela vägen. Det är nånting med att luta sig tillbaka och se världen sakta rulla förbi verkar det som. Hon blir helt coollugn och även när man är tillbaka och vagnen står still sitter hon loj utan att klaga kvar och kikar runt lite. Eller tomt stirrandes rakt fram, överfylld av intryck.. 

Tar en lunch i vagnen efter dagens tur

En annan kul observation i Roturoa är hur populärt mountainbike är, speciellt även bland barn. Hemma i Sverige är ju MTB en rätt typisk sport för medelålders prylkåta män med förkärlek för utomhusmotion åt det lite hippare hållet. Den kategorin finns här med, men när jag varit ute möter man här även förvånansvärt mycket tonåringar, småungar och till och med hela barnfamiljer som kör mountainbike. Både småtjejer och smågrabbar. Hur många mtb-cyklande barnfamiljer har man mött i Hellas? De är lätträknade vad jag kan minnas. Men det är en trevlig företeelse som jag hoppas sprider sig även hemma. Skogen är stor, det finns plats för fler. Jag tror jag och Maria får se till att bättra på statistiken med Frida så småningom, så får vi se om hon blir ett lika tungt fall av motionspundare som sina föräldrar..