För jag har bara - regn hos mig

Vi har lämnat ett blåsigt och regnigt Wellington och landat i Hastings i Hawkes bay. Blåsten lämnade vi i Wellington, regnet tog vi med oss.. Trots utlovat skitväder tog vi bilen upp i bergen längs slingriga grusvägar, i hopp om att sticka huvet ovan molnen, eller åtminstone få lite schyst löpning. Planen var att springa upp på berget Kaweka J, på drygt 1700 m. Både jag och Maria tog tag i uppgiften, men även om det var en ganska fin stig kan man ju diskutera klokheten och värdet i att stå i spöregnet på en dimmig bergstopp och fundera, vilken väg var det nu jag kom upp?

En bäck eller en stig?

Blött blir det

Efter löprundan tilltog en känsla av att högerknät blev aningen överansträngt av utförslöpningen. Blev därför hårdhänt egenlårmassage och stretch igår kväll, i kombination med diverse torkaktiviteter. Vet inte riktigt hur försiktig jag ska vara, tror det är lugnt, men samtidigt, om jag skulle slå upp löparknäskadan skulle mina tårar få de senaste dagarnas regn att framstå som futtigt. Att det ska vara så svårt. Idag hoppar jag i alla fall över det kuperade distanspass som var tänkt och kanske tar en platt tur lite senare. Just nu, när Maria just dragit iväg, och jag och Frida sitter i bilen med regnet smattrandes på taket, känns det ganska skönt att inte behövs gå ut än på en stund..

Frida är inte heller rädd för vatten

Skotorken får jobba hårt