3,47

3,47; tempot per km som man ska hålla i snitt, lite styvt, för att springa en halvmara under 1:20. Ambititonen fanns ju för nån vecka sen att pröva ett platt snabbdistanspass i den farten, vilket sket sig pga alla dessa backeländen. I Nelson bjöds på ett nytt tillfälle, där det lämpligt nog fanns lite cykelvägar och trottoarer längs kusten att nyttja, mycket platt och dessutom asfalt. Förhållandena var bra, varmt och soligt, lite vind, men inte så att det påverkade jättemycket. Planen var att köra 8 km fram och tillbaka längs kusten, en plan som denna gången funkade.

Resultatet blev ok, höll 3,47 ganska prick i 8 km. Det blev ett par tvära 180-graders svängar som drog ner farten, men i övrigt fri väg att trycka på. Känslan var ändå att det inte fanns något jätteöverskott. Några km till i samma fart hade nog gått bra, men 13 km till? Inte den här dan tror jag. Dessutom började magen röra sig lite oroväckande och efter några km till hade den antagligen protesterat ordentligt. Men om man ser de mer positiva aspekterna så genomfördes passet med ett 3- timmars distanspass i benen från dagen innan. Inte en optimal uppladdning för att prestera på topp med andra ord. Med lite formtoppning borde det vara möjligt att få ett större överskott och den lilla extra edge som krävs för att klara mitt mål på 1:20. Bara knappa 2 veckor kvar tills det är upp till bevis..

Efter denna urladdning har det blivit ett par lättare återhämtningspass, bl.a. längs den exemplariskt vackra Queen Charlotte track. Nu väntar återresa till Nordön och ett par dagars häng i Wellington. Kanske kan hitta en löparbana nånstans..

Frida tar en morotspaus vid Queen Charlottes track