Fröken Fridas rädsla för grus

Vi har faktiskt, peppar peppar och ta i trä, trots dystra prognoser, klarat oss helt ok från regnet. Igår blev det mysjogg till en varm källa för lite utomhusbad. Eller källa och källa.. Det var ett rör som rann ut ur en slänt bredvid floden. Lite oklart vart vattnet kom ifrån, varmt var det i alla fall. En intressant detalj är att vår söta dotter, som vanligtvis inte är någon badkruka, har svårt för naturliga underlag. Bassängbotten går fint, lite sten mellan tårna på en sandstrand eller grusig botten och hon blir fullkomligt vettskrämd. Ett lite märkligt beteende, får se hur många års terapi det kommer krävas för att komma till rätta med detta. Frida håller som bäst på att lära sig krypa också. Nu kommer hon i rätt position, men rör sig fortfarande bakåt istället för framåt. Har lett till ett o annat gapskratt från de omtänksamma föräldrarna när hon backat in under närmsta säng eller soffa och är skitförbannad för att hon inte kommer därifrån..

Lilleputten i mitten är livrädd för att bottna

Frida har koll på kärran

Maria har koll på balansen 

Pappa har ingen koll alls..

Idag var det sista formavstämningen inför halvmaran på lördag. 4 ggr 2 km stod på programmet, med förhoppning att köra alla intervaller under planerat halvmaratempo (7,34 på 2 km) utan att känna att jag måste slita eller gå på riktigt hårt. Med andra ord känna mig pigg även på slutet och att det finns ett överskott kvar i benen. Det funkade fint, 7,30; 7,28;  7,26 och 7,16 blev den fina serien. Tryckte på lite extra den sista intervallen, men det fanns mer kvar. Eller som Maria sa (hon körde samma pass, fast lite långsammare), "då kom du lite längre då om du sprang dina intervaller snabbare". Dagens citat.. Skönt kvitto i alla fall och nu är det bara att ladda för lördag. En laddning som började på Mac Donnalds för ovanlighetens skull. Kedjans restaurang i Tuaranga inhyses till viss del i en gammal DC3:a och har tydligen fått priser för att vara världens bästa Mac Donnalds, eller nått i den stilen. Man får ju ge det en chans ändå. Planet var förvisso lite intressant, men en big Mac smakade alltjämt sådär lagom sunkgott som den brukar, varken mer eller mindre. Eller som Marias andra citat för dagen, "det smakar ju fan inte ett dugg". Det har hon nog rätt i ändå, och nu kan vi med lugn skippa Mac Donalds några år till, tills vi glömt bort alla principer och hamnar där igen.

Coolt på utsidan, samma skräp på insidan

På väg hem gick vi förbi ett apotek som hade en BMI-apprat utanför dörren, dvs som mätte längd och vikt. Två viktfokuserade träningsnördar utan badrumsvåg på två månader blir ju lätt upphetsade av sådana apparater och börjar snabbt gräva i fickorna efter mynt och slita av skor och regnjackor. Resultatet visade att jag fortfarande harvar kring 75- strecket, eller 75,6 inkl kläder för att vara exakt. Känns väl ok, men jag skulle vilja ner i 72-73 nånting i sommar/höst, vilket jag tror är en nyckel om jag ska klara mitt mål på Lidingöloppet. Får planera in nån fasta när vi kommer hem så att det blir lite fart på bygget. Vad som var mer intressant är att jag tydligen växt 1 cm och nu är hela 183 cm, samtidigt som Maria hade krympt 2 cm. Hur nu det har gått till..

Kortare i rocken?